BOTKYRKAS IDROTTSTJEJER

Idrottsplatserna i Fittja kryllar av ungdomar som spelar fotboll, basket eller håller på med andra idrotter. Men det är bara killar, tjejerna lyser med sin frånvaro.

 

Det rasslar till när den gröna fotbollen flyger in i det orangea stålmålet. Naser Ali Yaser Yaser, 13, och Aman Gholami, 12, sträcker ut sina armar i en kaxig målgest. De spelar två mot två på den lilla konstgräsplanen i Fittja. En kille i grå pullover och rutig skjorta tar ut bollen ur målet. Det är Emin Saljunovic, 13. Killarna har precis slutat skolan och gått direkt till planen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Evin Darakhan, 17, kommer gående tillsammans med en kompis. Hon älskar fotboll men vill inte spela eftersom killarna kommer med otrevliga kommentarer. Killarna säger att tjejerna inte är där för att spela fotboll, utan för deras skull.

 

– När det bara är killar som spelar så vågar jag inte gå dit. De kommenterar och så: De kallar en för orre, säger hon.

 

Rädslan att få höra nedlåtande kommentarer tror hon att alla tjejer delar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När hon var yngre brukade hon ta med sig sin kusin, som är kille, för att visa att hon inte var där för killarnas skull. Hon var där för att det är roligt att spela fotboll.

 

 

 

 

 

 

– Om det skulle finnas tider när det bara är tjejer som spelar fotboll skulle jag gå varje gång och göra det jag vill göra, säger Evin.

 

Evin tror att det är svårt att förändra killarnas attityd.

 

– Det är som det är, om jag vill spela fotboll så måste jag börja i en klubb. Jag kan inte längre spela fotboll efter skolan.

 

När Evin var barn var det ingen som brydde sig när hon spelade fotboll med killarna. Det var ingenting konstigt med det. Enligt henne blir det annorlunda i tonåren.

 

– Man växer upp med att tjejer inte är samma sak som killar. När tjejen blir kvinna och pojken man så fungerar det inte längre, säger Evin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Solen skiner, skratten och gliringarna avlöser varandra. 

 

– Vi är här varje dag och spelar fotboll efter skolan. Det här är vår plan säger Aman Gholami och pekar på Ahmed Mohamod och sen på sig själv, båda två skiner upp i stora leenden.

 

Naser skriker ut direktiv till sin medspelare samtidigt som han försöker göra en dragning.

 

– Jag är den bästa spelaren, säger Naser och sträcker ut tungan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Killarna på den lilla fotbollsplanen är svettiga. Det är tydligt att alla fyra tycker att fotboll är det roligaste som finns. De sitter lutade mot stängslet och tar igen sig i eftermiddagssolen. De tror inte att tjejerna vill vara med och spela fotboll.

 

– Det är inte lika kul att spela fotboll med tjejer, de är inte lika bra som killar, säger en av killarna.

 

– Tjejerna är inte alls sämre, de är lika duktiga som vi, säger en annan.

 

Killarna verkar snabbt bli överens om att tjejerna är minst lika bra och att de gärna får vara med och spela.

 

– Vi vill att tjejerna ska vara med, om dom vill alltså, säger Aman.

 

De fyra killarna på den lilla konstgräsplanen har spelat klart och skyndar sig hemåt för att äta middag, det är lite bråttom, efter maten är det nämligen dags för fotbollsträning för några av dem. Trots tidspressen har de lite svårt att dra sig från fotbollsplanen. De skjuter några sista skott innan de tar sina skolväskor och går hemåt.